Segelfartygsföreningen, begynnelsen

Tanken på att bilda en skutförening kom upp vid skutseglingar i Simrishamn i början av 1970-talet där förutom SARPEN skutorna ATENE, ELLEN, EMMA och MINA var med.

Den 13 mars 1976 träffades så 14 personer representerande skutorna ATHENE (Kungsviken), ELLEN (Karlshamn), EMMA (Karlshamn), MINA (Göteborg), SARPEN (Simrishamn) och SVANEVIK (Stockholm) i Jönköping för att bilda Sveriges Segelfartygsförening. Till föreningens första ordförande valdes Åke Möller.

Vid den här tiden hade många skutägare stora problem att få kajplats till ett humant pris; måhända var detta en taktik från kommunernas sida att försöka skrämma bort fartygen så att de inte skulle ligga och sjunka just vid deras kaj. Detta var förvisso ett inte helt ovanligt problem men SSFs medlemmar menade allvar med sina ambitioner att göra iordning sina skutor.

De första tolv månaderna hade 8 skutor anslutit sig till föreningen, tillsammans med över 80 medlemmar, spridda över hela landet. Detta innebar att föreningen inte bara kunde börja utöva påtryckningar men också sprida kunskap om verksamheten kring skutorna, om skutorna i sig samt om fartygsbevarande på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.

Två år senare tog Hans-Christer Edborg över som ordförande för de kommande fyra åren.

Därefter i tur och ordning

  • Gun Öhman, Karlskrona
  • Claes Wollentz, Kalmar
  • Anders Berg, Figeholm
  • Per-Inge Lindqvist, Karlskrona
  • Anders Berg, Figeholm
  • Lars Hultkvist, Stockholm
  • Joel Wetterberg, Göteborg
  • Lars Palm, Malmö

Föreningens flagga.


Sveriges Segelfartygsförening bildades egentligen redan 1903 på Brantevik i sydöstra Skåne, som. en redareförening för mindre segelfartygstonnage. Föreningen gick så småningom upp i Sveriges redareförening men namnet fanns kvar, vilande.

År 1983, fick den “nya SSF” överta rätten till flaggan som tillhört den ursprungliga föreningen med samma namn.

Vad har SSF åstadkommit genom åren?

Här presenteras några resultat av vårt långsiktiga arbete:

  • Det finns fortfarande seglande skutor i våra farvatten
  • Skutstöd
  • Utbildning och behörigheter – utformade särskilt för traditionsfartyg och fritidsseglare, se TF70 Trasportstyrelsen (länk)
  • K-märkning och T-klassning
  • Tre böcker – Våra segelfartyg (1992), Segelfartygen lever! (1996) samt Kulturarv under segel (2007).
  • EMH – European Maritime Heritage [extern länk]
  • Möjlighet att försäkra en skuta på rimliga villkor – samarbetsavtal med Alandia

Skutstödet

Efter åtskilliga uppvaktningar av myndigheter och departement under mer än tio års tid fattade Riksdagen våren 1990 beslut att införa ett ekonomiskt stöd till kulturhistoriskt intressanta segelfartyg i enlighet med proposition 1989/90:100.

Att bevara och bruka äldre fartyg är en komplex och kostsam uppgift. Sjöhistoriska museet fördelar ett ekonomiskt bidrag till historiskt värdefulla fartyg. Totalt delas en miljon kronor ut varje år, fördelat på en rad olika fartyg.

Stödet ska stimulera till insatser som gör att fartygen bevaras med en kulturhistorisk inriktning. Bidraget utgör normalt bara en mindre del av den totala kostnaden.

Bidrag kan sökas av ägare till fartyg som blivit k-märkta av Sjöhistoriska museet eller fartyg som står inför möjligheten att kunna k-märkas.

Ansökningsperiod: 15 januari – 15 mars

För aktuell info om skutstödet gå vidare till Sjöhistoriskas hemsida

Bakgrund

Sveriges Segelfartygsförenings grundidé är att man bäst bevarar ett fartyg genom att använda det!

Ett dilemma är att ju högre kulturhistorisk ambition en fartygsägare har i restaureringsarbetet desto svårare blir det att uppfylla kraven som en komersiellt inkomstbringande verksamhet ställer på fartyget.

Föreningen har i alla år kämpat och kämpat fortfarande hårt för att få Staten att erkänna värdet i skutorna och det arbete som läggs ned på att bevara det kulturarv som skutorna faktiskt utgör. Utan stora personliga uppoffrande insatser som fartygsägarna gjort skulle det inte funnits många fartyg kvar att bevara idag. Trots att många fartyg räddats undan upphuggning finns det fortfarande ett stort behov av både akuta och mer långsiktiga bevarandeinsatser och det mycket omfattande ideella arbete som utförs räcker inte till.

Ett av våra viktigaste mål sedan föreningen bildades är att få skutorna accepterade. En av de första framgångarna var när våra medlemmar inte längre blev bortkörda från sina hemmahamnar, vilket var vanligt på 1970-talet. Många, tyvärr inte alla, kommuner ser idag våra medlemsfartyg som något som skänker hamnmiljön ett stort mervärde istället för som förr, en potentiell kostnad för bärgning.

Nästa steg var att få Staten att öppna sina ögon för våra fartyg. Enligt kulturminneslagen är ett fartyg bara intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv om det legat på havets botten i 100 år. Frågan är då hur man då ska kunna bevara exempelvis traditionerna och hantverken som hör i hop med segelfartyg?

Både Statens Kulturråd och Riksdagens kulturutskott bedömer 1979 det som “självklart att de kulturformer som hör samman med vår sjöfart måste bli väl tillvaratagna mot bakgrund av sjöfartens betydelse förr och nu och med hänsyn till att stora grupper människor haft sin bärgning inom denna näringsgren”.

Efter nästan ytterligare tio års enträget uppvaktande av myndigheter, politiker och riksdagsutskott fick fick föreningens dåvarande ordförande, Claes Wollentz, i oktober 1987 genom Statens Sjöhistoriska museum uppdraget av regeringen att ta fram förslag till åtgärder för bevarande av kulturhistoriskt intressanta fartyg.

År 1989 presenterar Statens Sjöhistoriska museum ett förslag till stöd för bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg baserat på Wollentz utredning och våren 1990 beslutar Riksdagen att införa ett ekonomiskt stöd till kulturhistoriskt intressanta segelfartyg i enlighet med proposition 1989/90:100.

Det första “skutstödet” fördelades 1991. Stödsumman, som utgjordes av en del av Vasamuseets driftsöverskott, uppgick till 500 000 kronor trots att Statens Sjöhistoriska museum i utredningen som låg till grund för detta stöd tydligt uttalat att stödbeloppet borde uppgå till minst 1,5 miljoner kronor.

Hösten 1992 meddelar Vasamuseet referensgruppen för fartygsstöd att det endast fanns 100 000 kronor att fördela för 1992. När SSF fick detta besked uppvaktades utbildningsdepartementet åter av SSF för att få en förklaring till dessa stora avsteg från riksdagsbeslutet 1990. Finansieringen av skutstödet gjordes då om och har sedan dess uppgått till en halv miljon årligen.

Referensgruppen för fartygsstöd, ibland även kallat fartygsrådet, består av ledamöter från Statens Maritima Museer, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket och Sveriges Segelfartygsförening.